Algdinkar och DO
jag har nog aldrig druckit något äckligare i hela mitt liv..óch det är nog sant.
Imorse tänkte jag testa att dricka lite alger för jag har hört att det ska vara nyttigt.
Det var säkert nyttigt, men jag jag vet inte om jag kommer någonsin mer fixa att dricka den där drinken nå fler gånger.
Jag har insett att jag är nog socker beroende. Jag äter godi eller annat socker varje dag och jag måsr dåligt om jag inte får det. Okej jag är nog inte i värsta stadiet, men det är jobbigt som det är och det måste slutas med.
Det måste vara väldigt många som är beroende av saker, nu för tiden kan man juh bli beroende av nästan allt. Nej det är nog allt. Mobiler, datorer, mat, salt, socker, nikotin, droger.. finns det något som man inte kan bli beroende av?
Världen är påväg utför märker ni det?
Började på nya skolan i måndags. Det var en speciell upplevelse. Kostiga jag hade hoppats på att få plugga men nej, det man gör på Falu fri är att Sitta på msn och käka lunch. Plugga? ja, det gör man hemma.. eller inte alls.
Imorse när jag trodde att jag kom försent så visade det sig att läraren hade flyttat fram lektionen en timme.. och det hade man såklart fått på mejlen, lyckat att inte ha någon dator hemma.
Men jag beudrar ändå skolans bra dialoger mellan lärarna, snart ska jag tex på möte med min metor och snacka om vad jag kan göra och få lite mer info.
Kommer nog aldrig få en sådan bra klass som jag hade innan, saknar dem.
Det är nytt, men jag gillar det.
DO var det meningen ett tag att jag skulle kandidera till nu på lördag, men så blir det inte.
Jag vet inte alls vad det blir som jag kommer att kandidera till. Det känns lite fel, för min tanke var att bara vara ledamot men sen fick jag lite hintar om att vice skulle man vilja ha mig på. Jag blir juh förståss hedrad och tycker det är kul att människor tycker att jag är bra, men jag vill inte trampa någon på tårna. Det är så tyvärr jag vet att man måste göra det lite då och då... det går inte att undan komma.
Det känns dock konstigt att först försöka bli DO och sen när man inte vill det så blir det vice DO.
Jobbigt, jobbigt, jag vet juh att jag som person jobbar mycket bättre "under cover" alltså under någon.
Jag sitter här och försöker övertala mig själv. inte så bra kanske.
Men jag vill.
Människor som bara går förbi för att de ser ut på ett visst vis eller för att de har vissa åsikter.. varför?
Se åt ett annat håll, eller helt stänga av när man pratar med den.
Fördomar, överallt så synd, men är det någon idé att ens bry sig? Kan man ändra dem?
Dagens tänka: Det är aldrig försent!
Imorse tänkte jag testa att dricka lite alger för jag har hört att det ska vara nyttigt.
Det var säkert nyttigt, men jag jag vet inte om jag kommer någonsin mer fixa att dricka den där drinken nå fler gånger.
Jag har insett att jag är nog socker beroende. Jag äter godi eller annat socker varje dag och jag måsr dåligt om jag inte får det. Okej jag är nog inte i värsta stadiet, men det är jobbigt som det är och det måste slutas med.
Det måste vara väldigt många som är beroende av saker, nu för tiden kan man juh bli beroende av nästan allt. Nej det är nog allt. Mobiler, datorer, mat, salt, socker, nikotin, droger.. finns det något som man inte kan bli beroende av?
Världen är påväg utför märker ni det?
Började på nya skolan i måndags. Det var en speciell upplevelse. Kostiga jag hade hoppats på att få plugga men nej, det man gör på Falu fri är att Sitta på msn och käka lunch. Plugga? ja, det gör man hemma.. eller inte alls.
Imorse när jag trodde att jag kom försent så visade det sig att läraren hade flyttat fram lektionen en timme.. och det hade man såklart fått på mejlen, lyckat att inte ha någon dator hemma.
Men jag beudrar ändå skolans bra dialoger mellan lärarna, snart ska jag tex på möte med min metor och snacka om vad jag kan göra och få lite mer info.
Kommer nog aldrig få en sådan bra klass som jag hade innan, saknar dem.
Det är nytt, men jag gillar det.
DO var det meningen ett tag att jag skulle kandidera till nu på lördag, men så blir det inte.
Jag vet inte alls vad det blir som jag kommer att kandidera till. Det känns lite fel, för min tanke var att bara vara ledamot men sen fick jag lite hintar om att vice skulle man vilja ha mig på. Jag blir juh förståss hedrad och tycker det är kul att människor tycker att jag är bra, men jag vill inte trampa någon på tårna. Det är så tyvärr jag vet att man måste göra det lite då och då... det går inte att undan komma.
Det känns dock konstigt att först försöka bli DO och sen när man inte vill det så blir det vice DO.
Jobbigt, jobbigt, jag vet juh att jag som person jobbar mycket bättre "under cover" alltså under någon.
Jag sitter här och försöker övertala mig själv. inte så bra kanske.
Men jag vill.
Människor som bara går förbi för att de ser ut på ett visst vis eller för att de har vissa åsikter.. varför?
Se åt ett annat håll, eller helt stänga av när man pratar med den.
Fördomar, överallt så synd, men är det någon idé att ens bry sig? Kan man ändra dem?
Dagens tänka: Det är aldrig försent!
back and thinking
ej publicerat förens nu.. skrivet söndagen 19 mars.
Tillbaka från stor staden Stockholm. Många människor, många tankar och många känslor.
Tänk vad mycket olika människor det finns på denna jord. Tänk att vi är lika men ändå så olika.
Att titta på människor är ganska kul, ibland brukar jag få de där tankarna om att alla som man möter, blien som nästan håller på att köra på dig, killen i korvståndet, de små söta skejtarna vid plattan, alla de har ett liv.
Ja, det är klart.. alla har juh ett liv det vet vi juh, men det jag brukar tänka på är att man får snudda vid dens liv som kanske är helt anorlunda än vad ens eget är. Bara snudda sådär en sekund.och kanske aldrig kommer träffa den personen mer.
När jag väl sitter ner och tänker på sådana här grejer fortsätter jag och tänker och mina tankar går i hög varv och jag undrar vad den människan tänker på, hur den har det, vad den har i "backfickan" och massa annat.
Tycker det är ganska spännande, man tänker nog inte på det så ofta, eller det är kanske bara jag som tänker på det?
När jag var i Stockholm började jag fundera på att det måste vara väldigt väldigt tråkigt att vara "överklass" barn. Sådana där som har jätte eller rika föräldrar, de som får allt de vill ha, märkes kläder, bilar och pengar.
Mina fördommar säger att många sådana barn är ganska egoistiska och väldigt insöade i sitt liv och över beskyddade från den "riktiga" världen.
Jag tänker så att om man har pengar sådär så måste man väl ändå tänka på något annat än pengar, göra något annat än att bara slösa pengar, bry sig om andra(?), men jag vet inte om det är så i verkligheten. Jag har inte fått den bilden i alla fall, men jag skulle bli väldigt glad om jag fick det överbevisat att de som är överklass barn inte bara tänker på sig själva.
Jag skulle aldrig vilja ha så mycket pengar, klart jag vill ha pengar, men då vill jag känna att jag har slitit för dem själv. Det som är viktigast för mig är vänner och familj.
Frågar man någon idag: " vad vill du bli när du blir stor" så får man ganska ofta svaret "Rik". Varför? Varför är det stora målet att bli rik? Vad är det som är så speciellt? Att inte behöva bry sig och kunna slösa så mycket pengar man vill?
Men vad gör man när man är rik sen då? Du kan inte bli lycklig av att vara rik.. enligt min mening. Visst underlättar det om man har pengar så att man klarar sig. Men att kunna åka på charter resor varannan månad och ha ett stort hus, blir man lycklig av det?
Då har jag nog missuppfattat vad lycka är.
Det var en kille på tv för ett tag sen som precis blivit pappa som sa: "I dagens samhälle så är det ett klart mål att man vill tjäna de där miljonerna, men grejen är den att det spelar ingen roll hur mycket pengar du har när du får barn. De är värda alla de där miljonerna". Tyckte att det var så fint, och jag tror att det är väldigt sant.
Just synen på pengar som om det skulle vara ett lyckopiller gör att samhället blir mer egocentriskt och opersonligt. Vi bryr oss inte om andra, vi bryr oss om pengar och tror att de kan göra allt. Synd.
Jag insåg att jag har tagit för liten dos antibiotica mot min lunginflamation igår, så den är inte över än. Väldigt väldigt jobbigt tycker jag, jag vill träna, träna göra alla saker och inte behöva tänka på att man måste ta det lugnt. Jag är en sådan person som måste göra massor, röra på mig, få frisk luft annars blir jag väldigt trött och hängig.
Jag går ner i vikt också, jätte jobbigt tycker jag även fast jag vet att det är många som strävar just efter det.
Jag var också i det hålet ett tag för 1,5 år sedan. Jag tränade, tränade och åt knappt något. Jag minns att jag tyckte att jag mådde så himmla bra. Jag somnade inte förens vid två och vaknade vid fem-sex för att jag inte kunde sova mer pga att min kropp inte fick tillräckligt med näring.
Jag tittade mig i spegeln varje dag minst en gång och vägde mig varje morgon.
Jag mådde inte alls bra, men jag intalade mig själv att bara jag blir lite smalareså var det juh inte direkt, men jag trodde det.
Men plötsligt en morgon så kom jag på mig själv och frågade vad jag sysslade med?
Mina mat problem hann inte gå så långt och det är jag glad över... man förstör kroppen så mycket av att hålla på sådär, man kanske inte tycker det just då, men sedan.
Det är så himmla synd att idealen i vårat samhälle är att vara smal, okej fel ord, benig. Många tjejer mår verkligen dåligt på grund av det.
Blev så glad när jag fick se dove reklamen på tv, det var vanliga tjejer så som man ser ut, som stog i trosor och topp. Mer sådant!
Men hur får vi tjejer att inse att det handlar inte om utsidan utan att insidan är den som gör en vacker.
Det funkar inte att tvinga i tjejer mat.
Tjejer, nej det är inte bara tjejer som har problem, killarnas ideal då? Muskulös. så synd.
Idealen måste ändras på och så är det är det och dem ändrar man inte över en natt, tyvärr.
Nu säger jag inte att jag inte är perfekt och inte tänker på mitt utseende för det gör jag och de "dåliga" tankarna finns fortfarnade kvar, men nu har jag lärt mig att ställa mig framför spegeln och tänka " jag ser faktiskt inte så dålig ut", även fast jag kanske inte tycker det alltid, så funkar det fast man inte tror det.
Ibland intalar man sig själv att allt blir bra av att bara låta det ligga.
Jag bråkade med min föredetta bästa kompis för ganska länge sedan och han sa saker som jag nog aldrig kommer att glömma tyvärr.
Det gör att även om han är en bra vän så kan jag nog aldrig bli så bra vän med honom igen.
Man behöver inte förlåta allt alltid. Känner man att det är okej så tycker jag att det är okej. Men man måste inte tycka att allt är okej, även alla andra kanske säger : "hon är ju så snäll och ni passar juh så bra ihop".
Sätt dina gränser. Visa vart du står. Då blir du respekterad.
Det kom ut massa negativt men det behöver det göra ibland.
Dagens komihåg: Du är vacker som du är!
Tillbaka från stor staden Stockholm. Många människor, många tankar och många känslor.
Tänk vad mycket olika människor det finns på denna jord. Tänk att vi är lika men ändå så olika.
Att titta på människor är ganska kul, ibland brukar jag få de där tankarna om att alla som man möter, blien som nästan håller på att köra på dig, killen i korvståndet, de små söta skejtarna vid plattan, alla de har ett liv.
Ja, det är klart.. alla har juh ett liv det vet vi juh, men det jag brukar tänka på är att man får snudda vid dens liv som kanske är helt anorlunda än vad ens eget är. Bara snudda sådär en sekund.och kanske aldrig kommer träffa den personen mer.
När jag väl sitter ner och tänker på sådana här grejer fortsätter jag och tänker och mina tankar går i hög varv och jag undrar vad den människan tänker på, hur den har det, vad den har i "backfickan" och massa annat.
Tycker det är ganska spännande, man tänker nog inte på det så ofta, eller det är kanske bara jag som tänker på det?
När jag var i Stockholm började jag fundera på att det måste vara väldigt väldigt tråkigt att vara "överklass" barn. Sådana där som har jätte eller rika föräldrar, de som får allt de vill ha, märkes kläder, bilar och pengar.
Mina fördommar säger att många sådana barn är ganska egoistiska och väldigt insöade i sitt liv och över beskyddade från den "riktiga" världen.
Jag tänker så att om man har pengar sådär så måste man väl ändå tänka på något annat än pengar, göra något annat än att bara slösa pengar, bry sig om andra(?), men jag vet inte om det är så i verkligheten. Jag har inte fått den bilden i alla fall, men jag skulle bli väldigt glad om jag fick det överbevisat att de som är överklass barn inte bara tänker på sig själva.
Jag skulle aldrig vilja ha så mycket pengar, klart jag vill ha pengar, men då vill jag känna att jag har slitit för dem själv. Det som är viktigast för mig är vänner och familj.
Frågar man någon idag: " vad vill du bli när du blir stor" så får man ganska ofta svaret "Rik". Varför? Varför är det stora målet att bli rik? Vad är det som är så speciellt? Att inte behöva bry sig och kunna slösa så mycket pengar man vill?
Men vad gör man när man är rik sen då? Du kan inte bli lycklig av att vara rik.. enligt min mening. Visst underlättar det om man har pengar så att man klarar sig. Men att kunna åka på charter resor varannan månad och ha ett stort hus, blir man lycklig av det?
Då har jag nog missuppfattat vad lycka är.
Det var en kille på tv för ett tag sen som precis blivit pappa som sa: "I dagens samhälle så är det ett klart mål att man vill tjäna de där miljonerna, men grejen är den att det spelar ingen roll hur mycket pengar du har när du får barn. De är värda alla de där miljonerna". Tyckte att det var så fint, och jag tror att det är väldigt sant.
Just synen på pengar som om det skulle vara ett lyckopiller gör att samhället blir mer egocentriskt och opersonligt. Vi bryr oss inte om andra, vi bryr oss om pengar och tror att de kan göra allt. Synd.
Jag insåg att jag har tagit för liten dos antibiotica mot min lunginflamation igår, så den är inte över än. Väldigt väldigt jobbigt tycker jag, jag vill träna, träna göra alla saker och inte behöva tänka på att man måste ta det lugnt. Jag är en sådan person som måste göra massor, röra på mig, få frisk luft annars blir jag väldigt trött och hängig.
Jag går ner i vikt också, jätte jobbigt tycker jag även fast jag vet att det är många som strävar just efter det.
Jag var också i det hålet ett tag för 1,5 år sedan. Jag tränade, tränade och åt knappt något. Jag minns att jag tyckte att jag mådde så himmla bra. Jag somnade inte förens vid två och vaknade vid fem-sex för att jag inte kunde sova mer pga att min kropp inte fick tillräckligt med näring.
Jag tittade mig i spegeln varje dag minst en gång och vägde mig varje morgon.
Jag mådde inte alls bra, men jag intalade mig själv att bara jag blir lite smalareså var det juh inte direkt, men jag trodde det.
Men plötsligt en morgon så kom jag på mig själv och frågade vad jag sysslade med?
Mina mat problem hann inte gå så långt och det är jag glad över... man förstör kroppen så mycket av att hålla på sådär, man kanske inte tycker det just då, men sedan.
Det är så himmla synd att idealen i vårat samhälle är att vara smal, okej fel ord, benig. Många tjejer mår verkligen dåligt på grund av det.
Blev så glad när jag fick se dove reklamen på tv, det var vanliga tjejer så som man ser ut, som stog i trosor och topp. Mer sådant!
Men hur får vi tjejer att inse att det handlar inte om utsidan utan att insidan är den som gör en vacker.
Det funkar inte att tvinga i tjejer mat.
Tjejer, nej det är inte bara tjejer som har problem, killarnas ideal då? Muskulös. så synd.
Idealen måste ändras på och så är det är det och dem ändrar man inte över en natt, tyvärr.
Nu säger jag inte att jag inte är perfekt och inte tänker på mitt utseende för det gör jag och de "dåliga" tankarna finns fortfarnade kvar, men nu har jag lärt mig att ställa mig framför spegeln och tänka " jag ser faktiskt inte så dålig ut", även fast jag kanske inte tycker det alltid, så funkar det fast man inte tror det.
Ibland intalar man sig själv att allt blir bra av att bara låta det ligga.
Jag bråkade med min föredetta bästa kompis för ganska länge sedan och han sa saker som jag nog aldrig kommer att glömma tyvärr.
Det gör att även om han är en bra vän så kan jag nog aldrig bli så bra vän med honom igen.
Man behöver inte förlåta allt alltid. Känner man att det är okej så tycker jag att det är okej. Men man måste inte tycka att allt är okej, även alla andra kanske säger : "hon är ju så snäll och ni passar juh så bra ihop".
Sätt dina gränser. Visa vart du står. Då blir du respekterad.
Det kom ut massa negativt men det behöver det göra ibland.
Dagens komihåg: Du är vacker som du är!
dagen.
det var tänkt att det skulle skrivas nått här.. men nej inte idag.
smalmat, tarsiga sockor, spanska och snö.
Det ska bli ett utav mina projekt.. ett utav många.
Har man skrivit ner det så måste man göra det..
Det blir tankar, åsikter och händelser.
Att börja någonstans skulle juh också vara bra...mitt avhopp kanske?
I fredags kom jag till skolan, gick in i klassrummet och kände på engång, " jag är inte på rätt ställe".
Det var så klart.. jag skulle inte vara där. Jag skulle vara någon helt annanstans.
I måndags hoppade jag av skolan.
Flyttade hemmifrån, bytte ort, skola och umgänge för sju månader sedan,
sju månader på frisörprogramet, sju helt underbara och händelserika månader.
Jag har nog inte lärt mig så mycket som jag gjort under dessa månader. Jag har inte bara lärt mig saker i skolan, utan väldigt mycket om mig själv och vem jag är och nu.. vad jag vill.
Att få se och höra.. verkligeheten, den där som man inte tror fanns, Våldtäkterna som händer varje dag, drogtesterna som ingen vill göra, ätstörningar som ingen låtsas om, alkoholproblemen som finns överallt, självmordsförsöken utan hjälp, misshandeln under täcket och döden bakom dörren... att få se och höra det, har inte brytit ner mig... jag har bara blivit mer och mer förbannad och jag fått viljan att vilja förändra. Allt det där finns hela tiden, runt om kring oss och det är alldeles för få som vill se det, inse att vårat samhälle mår inte bra.
Hade jag inte gått de här månaderna hade jag nog aldrig varit den jag är nu.. och då hade jag inte vetat vad jag vill.
Jag vill plugga. Ja, det är sant, jag vill läsa den där tråkiga historien bakåt i tiden, jag vill diskutera om de där samhälls frågorna som finns. Jag vill inte bli begränsad, som jag tyävrr blev på frisör.
Vill och ska jobba globalt/internationellt, med männskor.
Jag vill inte plugga mer för att kunna plugga till nått överkvalificerat jobb som man tjänar stor kovan och blir rik på. Jag vill inte bli rik, jag är absolut inte intresserad av det. Jag vill göra det jag brinner för.
Det blir lite mycket jag, men det får det bli. Jag är inte den som brukar prata om mig själv eller bry mig överhuvudtaget om mig själv, men jag har insett, och det borde alla andra inse att mår man inte bra själv kan man inte hjälpa någon annan.
Att det finns någon där för mig och kanske för dig är det bästa som finns, inte att finnas och bara gå förbi utan att finnas på det viset att man vet att det alltid finns någon som stöttar en oavsett.
Men att finnas eller bry sig bara för att man tycker att man blir en bättre människa är något som jag verkligen mår illa av.
Man kan aldrig ge upp. Man kan aldrig bli den bästa kompisen... man kan hela tiden bli bättre. Jag kommer alltid att finnas och du kommer alltid att finnas. Att bara finnas betyder mycket. komihgåg det.
Ringde precis min syokonsulent och pratade med henne, ska gå redan på tisdag till skolan/programet(samhäll) som jag vill börja på och höra om jag kan hoppa på nu eller om jag måste gå om ettan.
Det jobbigaste kommer nog inte bli att plugga upp allt jag har missat, det jobbigaste är att jag kommer sakna "mina tjejor" väldigt mycket. Alla ni är så olika och speciella på sitt vis, ni är inte alls lika varandra som andra säkert skulle kunna tro. Ni är jävligt starka utan att veta om det och det beundrar jag. Okej, det här är inget avskeds brev. Jag kommer att finnas kvar i Falun och vi kommer att ses, även fast det kanske inte blir på samma sätt.
Har nog aldrig varit såhär målmedveten som jag är nu. Jag vet vad jag vill, ungefär och det är det som gäller.
Har alltid beundrat dem som är så målmedvetna som verkligen vet vad de vill, tyvärr kan det stänga flera dörrar också, så man måste fortfarande vara öppen för förändringar bara man inte glömmer bort vem man är.
Jag menar nu inte att alla som inte vet vad de vill ska ge upp, det kommer, om två dagar, 3 år eller kanske 30 år. Jag kan juh säga(skriva) att jag är inte bara intresserad av globala och internationella frågor, jag tycker nästan allt är intressant och kul. Vem vet, ni kanske träffar mig på bussen som busschaffis efter min karriär som polis/politiker/företagare vem vet. Jag vet vad jag vill nu och det är det viktigaste.
Jag kan säga att jag har grubblat över mycket, legat nätterna långa och läst min godnattsaga "VHS högskolekatalogen" och blivit så förvirrad över hur mycket roligt det finns att läsa och vad många roliga jobb det finns. Jag har haft beslutsångest.. så jävla trist. Ta det lugnt, lunga ner dig, du är inte 80 imorgon. Även fast du tror det. det belv lite tjatigt men det är vikigt.
Tänk att det bara kan slå en, en dag (som inte ens var solig)... att man bara inser massa saker:
Har aldrig riktigt trott på det, nu gör jag det.
Jag är inte rädd konstigt nog, jag är lugn. hoppas på det bästa.
Nu till lite mer pepp och lite framtid!!
Jag tänker hoppa på DS (distirkt styrelsen) i UNF (UndomensNykethets Förbund) igen.
Jag är så peppad, jag vill engagera mig igen, har verkligen saknat UNF men det har varit skönt att koppla av och ifrån det ett tag.
Men nu är jag tillbaka och jag har redan massa planer.
FUR är mitt och Björns nya projekt. Falu UngdomsRåd.
Ungdomar tror att de inte kan påverka. De kan, bara de vill och får den hjälp de behöver.
Sen har jag ett litet hemligt projket som kommer att komma lite senare...:)
Att inte engagera mig är som att ta bort en bit från mitt hjärta.
Och komihåg, våga ta beslut, våga var dig själv, våga göra det du vill.. det enda som kan hända är att det blir fel.. och det går att ändra på.
Har man skrivit ner det så måste man göra det..
Det blir tankar, åsikter och händelser.
Att börja någonstans skulle juh också vara bra...mitt avhopp kanske?
I fredags kom jag till skolan, gick in i klassrummet och kände på engång, " jag är inte på rätt ställe".
Det var så klart.. jag skulle inte vara där. Jag skulle vara någon helt annanstans.
I måndags hoppade jag av skolan.
Flyttade hemmifrån, bytte ort, skola och umgänge för sju månader sedan,
sju månader på frisörprogramet, sju helt underbara och händelserika månader.
Jag har nog inte lärt mig så mycket som jag gjort under dessa månader. Jag har inte bara lärt mig saker i skolan, utan väldigt mycket om mig själv och vem jag är och nu.. vad jag vill.
Att få se och höra.. verkligeheten, den där som man inte tror fanns, Våldtäkterna som händer varje dag, drogtesterna som ingen vill göra, ätstörningar som ingen låtsas om, alkoholproblemen som finns överallt, självmordsförsöken utan hjälp, misshandeln under täcket och döden bakom dörren... att få se och höra det, har inte brytit ner mig... jag har bara blivit mer och mer förbannad och jag fått viljan att vilja förändra. Allt det där finns hela tiden, runt om kring oss och det är alldeles för få som vill se det, inse att vårat samhälle mår inte bra.
Hade jag inte gått de här månaderna hade jag nog aldrig varit den jag är nu.. och då hade jag inte vetat vad jag vill.
Jag vill plugga. Ja, det är sant, jag vill läsa den där tråkiga historien bakåt i tiden, jag vill diskutera om de där samhälls frågorna som finns. Jag vill inte bli begränsad, som jag tyävrr blev på frisör.
Vill och ska jobba globalt/internationellt, med männskor.
Jag vill inte plugga mer för att kunna plugga till nått överkvalificerat jobb som man tjänar stor kovan och blir rik på. Jag vill inte bli rik, jag är absolut inte intresserad av det. Jag vill göra det jag brinner för.
Det blir lite mycket jag, men det får det bli. Jag är inte den som brukar prata om mig själv eller bry mig överhuvudtaget om mig själv, men jag har insett, och det borde alla andra inse att mår man inte bra själv kan man inte hjälpa någon annan.
Att det finns någon där för mig och kanske för dig är det bästa som finns, inte att finnas och bara gå förbi utan att finnas på det viset att man vet att det alltid finns någon som stöttar en oavsett.
Men att finnas eller bry sig bara för att man tycker att man blir en bättre människa är något som jag verkligen mår illa av.
Man kan aldrig ge upp. Man kan aldrig bli den bästa kompisen... man kan hela tiden bli bättre. Jag kommer alltid att finnas och du kommer alltid att finnas. Att bara finnas betyder mycket. komihgåg det.
Ringde precis min syokonsulent och pratade med henne, ska gå redan på tisdag till skolan/programet(samhäll) som jag vill börja på och höra om jag kan hoppa på nu eller om jag måste gå om ettan.
Det jobbigaste kommer nog inte bli att plugga upp allt jag har missat, det jobbigaste är att jag kommer sakna "mina tjejor" väldigt mycket. Alla ni är så olika och speciella på sitt vis, ni är inte alls lika varandra som andra säkert skulle kunna tro. Ni är jävligt starka utan att veta om det och det beundrar jag. Okej, det här är inget avskeds brev. Jag kommer att finnas kvar i Falun och vi kommer att ses, även fast det kanske inte blir på samma sätt.
Har nog aldrig varit såhär målmedveten som jag är nu. Jag vet vad jag vill, ungefär och det är det som gäller.
Har alltid beundrat dem som är så målmedvetna som verkligen vet vad de vill, tyvärr kan det stänga flera dörrar också, så man måste fortfarande vara öppen för förändringar bara man inte glömmer bort vem man är.
Jag menar nu inte att alla som inte vet vad de vill ska ge upp, det kommer, om två dagar, 3 år eller kanske 30 år. Jag kan juh säga(skriva) att jag är inte bara intresserad av globala och internationella frågor, jag tycker nästan allt är intressant och kul. Vem vet, ni kanske träffar mig på bussen som busschaffis efter min karriär som polis/politiker/företagare vem vet. Jag vet vad jag vill nu och det är det viktigaste.
Jag kan säga att jag har grubblat över mycket, legat nätterna långa och läst min godnattsaga "VHS högskolekatalogen" och blivit så förvirrad över hur mycket roligt det finns att läsa och vad många roliga jobb det finns. Jag har haft beslutsångest.. så jävla trist. Ta det lugnt, lunga ner dig, du är inte 80 imorgon. Även fast du tror det. det belv lite tjatigt men det är vikigt.
Tänk att det bara kan slå en, en dag (som inte ens var solig)... att man bara inser massa saker:
Har aldrig riktigt trott på det, nu gör jag det.
Jag är inte rädd konstigt nog, jag är lugn. hoppas på det bästa.
Nu till lite mer pepp och lite framtid!!
Jag tänker hoppa på DS (distirkt styrelsen) i UNF (UndomensNykethets Förbund) igen.
Jag är så peppad, jag vill engagera mig igen, har verkligen saknat UNF men det har varit skönt att koppla av och ifrån det ett tag.
Men nu är jag tillbaka och jag har redan massa planer.
FUR är mitt och Björns nya projekt. Falu UngdomsRåd.
Ungdomar tror att de inte kan påverka. De kan, bara de vill och får den hjälp de behöver.
Sen har jag ett litet hemligt projket som kommer att komma lite senare...:)
Att inte engagera mig är som att ta bort en bit från mitt hjärta.
Och komihåg, våga ta beslut, våga var dig själv, våga göra det du vill.. det enda som kan hända är att det blir fel.. och det går att ändra på.